Ninasova

När perfektionism kommer ivägen

Bilderna är från We Heart it. 

Häromdagen så tittade jag igenom min blogg och då hittade jag ett inlägg som jag har skrivit till mig själv, för två år sedan. Inlägget ska alltså vara motivation till mig själv och något som jag kan komma tillbaka till om två år och läsa och bli stolt över mig själv för jag har klarat av gymnasiet. Att jag fått mitt slutbetyg.  Om ni vill läsa inlägget så tryck här

Jag är inte helt klar med skolan ännu, jag har gymnasiearbete, matte och naturkunskap kvar. Till maj 2017 är jag alltså klar med allt.  Jag längtar ihjäl mig!

Men hur har det gått i skolan för mig? Det har faktiskt gått mycket bättre än vad jag någonsin trodde att det skulle gå.  Särskilt eftersom att jag i långa perioder mådde väldigt dåligt, hade ångest och var väldigt stressad hela tiden, nu i våras hade jag ju järnbrist igen vilket gjorde att mitt immunförsvar försämrades och jag blev sjuk och jag har även varit sjuk tre gånger nu i höst.  Men i alla fall, jag har alltså klarat av 2150 poäng av 2400 poäng som man ska ha från gymnasiet och jag har faktiskt fått höga slutbetyg i nästan alla kurser jag läst vilket jag är stolt över, särskilt eftersom jag kämpat så mycket med vissa av kurserna och varit så stressad att jag suttit och gråtit för jag inte orkat med något men ändå på något sätt lyckats klara av kurserna.  En klapp på axeln till mig själv. 

Lätt har det dock inte varit, långt ifrån.  Min perfektionism har många gånger ställt till det för mig och jag har varit sen med inlämningsuppgfter i nästan alla kurser jag läst, det är jag inte stolt över.  Jag har komplicerat till varenda uppgift och till och med ämnen som jag annars älskar, har blivit tråkiga att göra.  Jag har tänkt att jag inte kan skicka in uppgifter innan de är helt perfekta enligt mig, vilket de nästan aldrig har varit.  Jag har ställt så otroligt höga krav på mig själv och varit så himla kritisk och rent sagt elak mot mig själv.  Dömt mig väldigt hårt om jag inte har lyckats nå upp till den perfektionen som jag varit ute efter.  Den perfektion som jag också många gånger inbillat att mina lärare förväntar av mig, tänkt att jag kan inte skicka in det här för det här är sämst och mina lärare kommer bli besvikna för de förväntar sig mer av mig.  Vilket aldrig har varit fallet för när jag väl har skickat in uppgifterna efter att jag skrivit och skrivit om uppgifterna ett x antal gånger så har jag varenda gång mötts av positiv feedback och det som jag förväntat mig minst, ett högt betyg, till och med det högsta betyget många gånger.  

Och jag har suttit som ett stort frågetecken framför datorskärmen och undrat hur i hela världen det kan ha hänt, att jag får högsta betyget eller i alla fall ett högt betyg, för uppgiften jag skickade in var inte alls bra ju, enligt min egen mening.  Jag har blivit shockad, glad, överlycklig, gråtit, skrattat och jag har ibland skrikit rakt ut för jag blivit så förvånad. 

Allt detta har pågått i ungefär två års tid.  Som en cirkel som aldrig tar slut, jag får en uppgift, tycker att den är enkel att göra, kanske till och med intressant och kul, sedan sakta men säkert så har jag komplicerat till allt, vridit, vänt och tänkt från alla möjliga håll och kanter om hur de menar att jag ska göra uppgiften, är det såhär de menar, eller kanske såhär? tusen tankar har gått runt i mitt huvud och sedan har alla uppgifter gått från att vara enkla och roliga till att bli världens svåraste och mest komplicerade uppgift, som känns omöjlig att klara av.  Ändå på något vänster så har jag lyckats klara av uppgifterna varenda gång, jag har lyckats ta mig över på den andra sidan och klarat av den kaos som jag själv skapat för mig själv.  

Jag har egentligen inga problem med att skriva texter, jag älskar ju att skriva och har alltid gjort men på något sätt känns det som att allt jag skriver, måste vara perfekt och då blir det ett högt krav och något som känns som jag inte kan leva upp till.  Ibland vet jag inte om det är mina egna höga krav, eller att jag på något sätt tror att andra har höga krav på mig själv, som gör så jag får writers block.  Jag kan inte skriva någonting även om jag har tusen och åter tusen saker jag vill, kan och ibland måste skriva om.  Det kanske är just den där "måste" biten när det gäller skolan som ställer till det.  Det är liksom inte mitt eget val att skriva, när det är något jag måste göra för annars klarar jag ju inte av kursen.  Jag är ju också rädd för att göra misstag, åh vad jag är rädd för det.  Rädd att jag ska ha missuppfattat hur man gör en uppgift, få tillrättvisning och att jag sedan måste skriva om för jag förstod ju inte första gången.   Egentligen vet jag ju att det inte är hela världen, det är ju mänskligt att göra misstag, alla gör misstag, det är oundvikligt.  Men som sagt när det kommit till mina skoluppgifter så har jag på något sätt skapat alldeles för höga krav, förväntningar och målat upp en bild om att jag aldrig får göra misstag.  Sorgligt egentligen när jag tänker efter.  Ändå är det så det har varit hittills. 

Nu har jag skrivit hur mycket som helst men det är skönt att skriva av sig om detta och få lite av alla mina tankar ner i skrift.  Kommer vara bra för mig att läsa någon dag och se hur skolan faktiskt påverkade mig och lite hur jag tänkte när jag läste mina kurser. Läsa om att jag kämpade trots att jag hade det svårt. Det här är den nya inlägget som jag kan återkomma till när jag behöver en påminnelse om hur långt jag fakitskt har kommit.  Jag kan vara stolt över mig själv och det är jag också.  Jag är mycket bättre än vad jag trott att jag är,  Det är dags för mig att börja inse det.  

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas